Hade jag inte gått hem efter jobbet,
skulle jag tryckt hörlurarna i öronen
och varenda bar i Sevilla
hade förvandlats till världens bästa dansgolv.
Men istället, tryckte jag på mig handskarna
och i med hörlurarna, förstås.
Och repeatade denna
hela vägen hem.
She makes me fall in love with this Greendown guy, goddamnit.
Imorse när jag, likt ett stadigt fastklistrat skrubbsårsplåster, slet mig upp ur sängen kom jag på det. Att nåt var fel. Kastade mig in i min cyber-kalender och javisst. Jag hade tänkt helt i osync med verkligheten.
Så nu är jag tillbaka hos Juana i puerta de la carne (köttporten, hade aldrig reflekterat över det namnet förrän Vee brast ut i ett brutal-garv när hon fick min vägbeskrivning från busstationen) på förmiddagen och så fortsätter jag med studiorepen. Och gör det istället varje dag. Och det är en väldigt bra plan B faktiskt.
Idag har det varit tungt dock. Min kropp orkade liksom inte. Men å andra sidan har jag fått höra massa bra saker som jag tänkte försöka absorbera. Det måste man. Lära sig att bara säga tack och sluta käfta emot. Tänk på det.