Saturday, December 11, 2010

hörde att det är vitt hemma.

kj


























En kaffe i decembersolen.
Vi talar hundraåringar, snittlöner, skolkök, familjetragedier och den spanska, verbala foten. Man skulle kunna tro att mitt ansiktsuttryck är resultatet av alla dessa tyngande samtalsämnen. Men det är bara pur fulhet.
Nu ska jag ta igen det med en powernap. Ska tydligen funka. "Läste det i Veckorevýn".

Friday, December 10, 2010

älskarrr arrr

kj

Fredag alltså. Det är fest i el corralón. Orkar man? Troligtvis inte. Imorgon är det upp-ut som gäller. Tror jag ska fortsätta njuta av min FF-helg med rock och cola light. Dessutom var gårkvällen festlig nog.
I övrigt öppnar det nya second hand-butiker hela tiden, och jag, jag får fortsätta kämpa mot min inre lille kapitalistjävul.



v.49: Slagge och motorcyklar

kj


what does one do when standing in the hallway...

kj

Gustav Karlström är en snubbe jag glömt bort.
Brukade glida in på hans myspace i Danshögskolans datasal, när nån av alla de där analyserna skulle göras. Som ett soundtrack. Men oj så mycket mer hans musik förtjänar.


Wikipedia säger:
Gustav Pelle Karlström, född 4 september 1985, är en svensk jazzsångare, pianist och arrangör.
Gustav Karlström har studerat på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och fick Monica Zetterlund-stipendiet år 2009 i kategorien "lovande nykomling". Han är son till pianisten Pelle Karlström och jazzsångerskan Élisabeth Kontomanou.


Thursday, December 9, 2010

#01:43#

kj






y una voz antigua de viento y de sal
dormira.

Afán

kj

No, no me basta, no.
Ni ese azul en delirio
celeste sobre mí,
cúspide de lo azul.
Ni esa reiteración
cantante de la ola,
espumas afirmando,
síes, síes sin fin.
Ni tantos irisados
primeros de las nubes
—ópalo, blanco y rosa—,
tan cansadas de cielo
que duermen en las conchas.
No, no me bastan, no.
Colmo, tensión extrema,
suma de la belleza
el mundo, ya no más.
Y yo más.
Más azul que el azul
alto. Más afirmar
amor, querer, que el sí
y el sí y el sí.
La tarde, ya en el límite
de dar, de ser,
agota sus reservas:
gozos, colores, triunfos;
me descubre los fondos
de mares y de glorias,
se estira, vibra, tiembla,
no puede más. 
Lo sé, se va a romper
si yo le grito esto
que ya le estoy gritando
irremisiblemente
a golpes:
«Tú, ya no más; yo, más.»



/Pedro Salinas

Tuesday, December 7, 2010

yocrep, my love.

kj

Har så jävla ont i fötterna.
Så, då lämnar vi det.


Igår bakade vi äntligen de där lussebullarna. Torra och bleka blev de, men jag väljer att vara nöjd över att jag ens ställt mig och bakat. Så långt ifrån Rebo-göra man kan komma, normalt sett.
Det går bra i studion också. Saker börjar falla på plats. Långsamt, med mycket kraft, tid och noggrannhet. Envishet. Brutalitet. Svett.
Och så har jag köpt ett par gummistövlar, till slut. Tre år har jag stått ut med vinterblötan, inte ok. Spelade on the wild side och valde ett par helsvarta. Variation förnöjer.


Skulle ha skrivit ett inlägg om ensidighet, egentligen. Men jag kom inte ihåg det förrän nu...
Så vi kör vidare på det motsatta spåret och matar ut lite av mina schizade låtval för dagen.