what they've done to me

.





Känner igen det här tickandet.
Och ändå verkar jag aldrig kunna vänja mig.
Kanske är det ett pekfinger i pannan på dåliga vanor och blinda val,
alternativt bara sån här pur mänsklighet.
Jag är i alla fall nöjd, det är jag.
Inte sådär tillbakalutat och med huvudet på sned
utan verkligen med ett leende på insidan av revbenen. Verkligen.
Tack alla
för kaffet, pushen och viljan.

Nu ska jag ut och vara i livet med er.
Som alltid, men ändå.

.