No strings attached

kristallsmet (-08)

Det är lite grått i min cerebro,
lite varken ut eller in.
Med ett livshjul fyllt av ljuspunkter och färg,
eller som jag sa till honom igår; ren glädje.
Men jag kanske har tappat bort definitionerna. Allt har blivit så annorlunda.
Skulle vilja ha en scanning av mitt ego för att se om det renats eller där bara tillkommit nya tumörer.

Jag borde fokusera på den blinkande röda lampan, men ögonen är så trötta. Och de vet inte om de vill se den, för det är inte bara min internetkoppling som krånglar.
Det där med att fylla luckorna
och visst man kan låtsas att man bara stoppar sakerna i fickan
men vad som försigår där när handen släppt taget finns det inga garantier för.
Och svårast är det ju när man lagt nåt i fickan på ren rutin och utan tillstymmelse till reflektion. (ungefär som choklad du förstår)

Helst skulle jag vilja vara Paolo Nutini och bara behöva sätta på mig ett par nya skor för att skina upp.
Jag har i alla fall skrivit ner lite livsföringskladd i almenackan inför morgondagen,
så hopp finns. Objektivt sett.
(Gud jag känner mig typ full. Kanske ska ta det lite lugnt i duschen)

Dags

That trumpet

Mötet ikväll räddade oss från upplösning. Det var fint. Bra.

Vi tror





(Och nu hör jag för första gången min housemate's snarkningar. Dom är grova, och jag tar det som det yttersta tecknet på att jag borde sova nu. Ingen nåd)

Var roligt -07. Still going strong

För eventuella behov av textning, var god fråga.

##

Väggarna är tapetserade med klockor. Vissa tickar just nu hårdare och mer menande än andra. Vissa har ljud som skär igenom vartenda klädesplagg.
Dagens våldsdiagnos: Svepta vattenglas och vassa kommentarer från den orangea soffan. Men på utvecklingsfronten intet nytt.
Ska man tro på det som vill en väl, ska ett vanligt skal av hud skydda mot den här typen av sjukdom. Och det ska man väl. Tro.
Men de här tapeterna talar andra språk, och ibland verkar de mer lättförstådda och vågat påstått till och med lite mindre lögnaktiga.

Återstår gör att bli kompis med tickandet. Och kung på zen-meditation.

Got a plan

För övrigt blir jag aldrig less på yoghurt och müsli. Det är nästan så man i dessa tider känner sig lite benådad från ovan.

El huevo de Colombo

Sitter med fötterna på bordet. Tröjan har jag kastat av mig, kaffet är uppdrucket och jag borde verkligen verkligen gå ut och njuta av solen.
Tänker på hur dålig min spanska blir när jag hänger med folk som inte heller snackar så bra. (Jag gjorde det igår, och det var ett jättetrevligt sällskap, no offence. Men efter bara fem minuter kände jag hur min alltid lika hypersensibla ordupprepnings-mätare lyste rött). Det går fort. Tänkte på det tidigare idag också, medan jag plockade ur diskmaskinen. Tänkte att det är då fan va jag påverkas snabbt och enkelt av människor i min omgivning. Deras tal, först och främst, men sen gjorde min hjärna en koppling till det generella planet och plötsligt sa jag högt för mig själv att du är nog bara på låtsas du.
Jag menar alltså, att jag stod i köket och bara sådär lite oväntat, kändes betydelserna av ”multinationell” och ”rotlös” som en odefinierbar massa. Eller, som vad jag förut brukade kalla waldorfpedagogiken – lite som en äggula. Lite seg, ganska tråkig och väldigt upplöst i kanterna.

Igår var jag ute och sprang.
”Ditvägen” var en strålande färd. Klockan var lagom mycket, temperaturen var klockren och jag ville aldrig stanna. Passerade min vanliga vändplats och fortsatte bortåt. Bortåt bara. Hittade en park, en enorm park med en enormt konstig fontän i ena änden. Som ett stort ägg med en man i mitten. Längs sidorna av allén hade barnfamiljer dukat upp bord och jag fann mig fantiserande om mig själv sittandes där i klänning, med min man i spanska loafers och två tre ungar hängandes i klätterställningarna. Vita nedsmutsade knästrumpor och rosetter påväg att trilla av.
Satte mig på en bänk under ett träd, precis framför den märkliga dunderfontänen, för att kanske komma på lite andra, mer verklighetstrogna tankar. Det gjorde jag, speciellt då det erbjöds en äkta Ricki Lake show - latino edition, en bit bort. Två barnaskaror i åldrarna 6-13 frontade upp och det hela slutade i en härlig yo momma-fest med händer i midjor, nah-uh-pekfingrar och överdrivna back up-gapskratt.
När jag väl bestämde mig för att springa tillbaka hade det blivit ganska mörkt, och ganska kallt (se svensk översättning ”lite svalare”). Det blåste och jag fick ont i käkarna medan jag sprang. Jag får det om min hals och haka blir nerkylda... Blundade då och då medan jag sprang, vilket måste sett otroligt märkligt ut. Men det gjorde ingenting, för det gjorde hela löpningen så mycket härligare. Njöt av det enkla faktum att jag kan springa. Och trots att jag jag gäspade hela vägen på grund av brist på födointag lyckades jag pusha de sista trapporna i bara några kliv. Denna eufori räddade mig senare från blygsamhetsångesten, då jag vid hemkomsten förstod vissa av de blickar jag tilldelats under min färd. Nipples to the people.
Äh!

Så, åter till låtsasheten. (uttalas ej med hyssjnings”sshh”)
Idag – som snart är ikväll – ska jag ut igen. Först ska jag kolla klart på pixarfilmen ”Up” som jag avbröt efter första halvan igår, p.g.a. en ganska onödig utgång. (Jag har nu alltså accepterat att animerad film kan vara bra).Sen, efteråt, ska jag fortsätta i min ack så reella bana och förbereda inför morgondagens jobbsökande. Och så ska jag läsa lite Neruda tror jag. Ojalá är jag även då kvar i mitt skratta-åt-allra-minsta-rolighets-humör som jag haft sen jag vaknade.

Jag är hemskt ledsen för alla uteblivna foton från min italienresa, men det är fortfarande ett projekt jag inte orkar ta mig an.
Bjuder dock gärna på den här. Se mittencitatet:

Baglegate

MMMBAGLE

No grites que los niños duermen

Det går en film om kidnappning av spädbarn på tv. Jag borstar sprayen ur håret och snackar med Moe om vad han ska äta först av allt nu när ramadan snart är över. Moe och jag delar passionen för diabetesframkallande näringsintag, så hans inställning var ganska given. Föreslog att han skulle trycka 34 sockerbitar i munnen direkt när han vaknade så är det över sen.


Har inte vaknat såhär sent sen jag var 14 och det ska icke upprepas. Nånting som jag dock upprepar (bland alla andra tusentalet saker), och med samma glädje varje gång är att tänka på minnena av min resa. Brutala, obarmhärtiga njutning - du är värd att upprepa.
Fast i en annan tid, med två nya ben att hoppa från.

Jag är sugen på nånting, men inte ens tanken på choklad får mig att gå pow. Så lika bra att lämna det och lyssna lite på Isabel. Dat gal sound be fresssshhhh!

Video: Marc Strömberg (www.marcstromberg.se)

Mör

Jaaaaaaaa jag är tillbaka
jag sa ju det
Handle it!

Fraulein Schweinkopf de TeJoda

No job
No mon
No mau


Hoy solamente me queda:

goonie goo goo mahfuckah

Gissar att det var nu jag var skyldig er ett jävla saftigt kollage från den långa semestern. (Ja det var nu)..
-Kom int å hända!
Kanske återkommer jag dock med en fin liten länk om en stund. För nu ska jag inget annat än börste tändera och koja. Denna bildhantering, o sea.. mina försök till tekniskt maktövertag över mina mekaniska minnesuppsamlare, har hittills bara gått sådär. Men har däremot ingett ett skönt hopp om för tidig ischias och stundande behov av ett långt anger management-samtal.

Jag är hemma i alla fall
Jag har free-ride:at genom alla överviktskontroller
Packat upp alla väskor
Jag andas hemmaluft, big time
och har aldrig varit så inne i .MO./A..R

Now

And suddenly there were no one else

Som en liten gnocchi

Grabbarna sover.
Ater pastan som blev over efter min jattemiddag igar, medan jag lyssnar pa den tyngsta askan som brakar pa utanfor. Ja, ar man i en av varldens vackraste stader maste man kanske gora sortì i osregn.
Imorgon styr jag mot Sicilien och det ar ju lite sjukt. Aterkommer om det (kanske).
Ska nu skriva ett vykort och forsoka packa ihop igen. Kanske ar jag tillbaka pa mandag, kanske kilar jag in mig nanstans i Rom.
Ouf, nej forst ska jag kasta mig i soffan en stund. Fiorentinska hiphopnatter kanns i kroppen, aven dagen efter.

Puss