.
Tuesday, November 27, 2012
Sunday, November 18, 2012
Thursday, November 15, 2012
#23.38#
.
Den märkligaste dagen. Var en totalt avdomnad varelse fram till klockan fem, då jag reser mig ur soffan, grooveshark:ar fram Laleh och ställer mig och gör, håll i er nu - småkakor.
Finner inga ord för att skriva mer utförligt om denna händelse. Men jag kan ju med en underdrift i tonen säga att jag verkligen inte känner igen mig själv. Claudia kom och smakade en av varje av de fyra sorters sötbrön' jag gått lös med, och sen löpte jag amok i studion i tre och en halv timme.
Nu fryser jag, men kan inte låta bli att vara lite smånöjd.
Kanske var det bra att släppa på husmodern i mig för en stund. Så man kan gå tillbaka till verkligheten och ens riktiga jag med full kraft sen. De där avstampen ni vet.
Den märkligaste dagen. Var en totalt avdomnad varelse fram till klockan fem, då jag reser mig ur soffan, grooveshark:ar fram Laleh och ställer mig och gör, håll i er nu - småkakor.
Finner inga ord för att skriva mer utförligt om denna händelse. Men jag kan ju med en underdrift i tonen säga att jag verkligen inte känner igen mig själv. Claudia kom och smakade en av varje av de fyra sorters sötbrön' jag gått lös med, och sen löpte jag amok i studion i tre och en halv timme.
Nu fryser jag, men kan inte låta bli att vara lite smånöjd.
Kanske var det bra att släppa på husmodern i mig för en stund. Så man kan gå tillbaka till verkligheten och ens riktiga jag med full kraft sen. De där avstampen ni vet.
Wednesday, November 14, 2012
krossar glas för jag kan det
.
Min spänningshuvudvärk börjar släppa. Tillochmed visdomständerna har somnat om, vill jag inbilla mig.
Ett "ja" mitt i allt. Ett ja! Så rätt. Och under kvällen blev de liksom bara fler.
Firar med sömn.
Ja. Älska på det.
Min spänningshuvudvärk börjar släppa. Tillochmed visdomständerna har somnat om, vill jag inbilla mig.
Ett "ja" mitt i allt. Ett ja! Så rätt. Och under kvällen blev de liksom bara fler.
Firar med sömn.
Ja. Älska på det.
(annat jag älskar på)
Tuesday, November 13, 2012
Friday, November 9, 2012
...at the pyramids
.
Tekoppen full igen. Frank Ocean. Gråa kläder bär vi, jag och himlen.
Det är ganska kallt, väldigt grått och enormt.... nära min resa.
Aldrig har jag gjort så mycket förarbete inför något. Mail, personer och situationer, möjligheter som alla är ihoplänkade i ett abstrakt virrvarr där de lösa trådarna att ta tag i för att börja nysta, samla, ordna, är så få. Alas. Khalas.
Vill beklaga mig lite mer men orden har blivit gamla redan innan jag hunnit tänka dem. Nötta. Inte för att jag sagt dem högt särskilt många gånger. Men i mitt huvud har de redan sprungit maraton. I plural.
Jag tror att det värsta som kan drabba en människa är väntan inför något evigt ovisst. På alla plan.
Men jag ser fram emot hemresan också (hem, som i bort=hem som är borta). Längtar efter lugnet i soffan hos mamma, att höra pappas omisskännliga steg i trappuppgången, de första samtalen med riktiga röster från de jag älskar. Ljusen i det ljusfattiga. Mina ljus.
Och jag längtar efter scenen. Den stunden, den obestämbara, självklara, oslagbara.
Efter eleverna som vill, som kämpar, mötena.
Längtar efter det ovissa. Det gör jag. för jag vet att det har ett slut. Just därför längtar jag.
Tekoppen full igen. Frank Ocean. Gråa kläder bär vi, jag och himlen.
Det är ganska kallt, väldigt grått och enormt.... nära min resa.
Aldrig har jag gjort så mycket förarbete inför något. Mail, personer och situationer, möjligheter som alla är ihoplänkade i ett abstrakt virrvarr där de lösa trådarna att ta tag i för att börja nysta, samla, ordna, är så få. Alas. Khalas.
Vill beklaga mig lite mer men orden har blivit gamla redan innan jag hunnit tänka dem. Nötta. Inte för att jag sagt dem högt särskilt många gånger. Men i mitt huvud har de redan sprungit maraton. I plural.
Jag tror att det värsta som kan drabba en människa är väntan inför något evigt ovisst. På alla plan.
Men jag ser fram emot hemresan också (hem, som i bort=hem som är borta). Längtar efter lugnet i soffan hos mamma, att höra pappas omisskännliga steg i trappuppgången, de första samtalen med riktiga röster från de jag älskar. Ljusen i det ljusfattiga. Mina ljus.
Och jag längtar efter scenen. Den stunden, den obestämbara, självklara, oslagbara.
Efter eleverna som vill, som kämpar, mötena.
Längtar efter det ovissa. Det gör jag. för jag vet att det har ett slut. Just därför längtar jag.
Wednesday, November 7, 2012
Tuesday, November 6, 2012
nothing is ever finished.
.
Minns inte när jag suckat så högt och så frekvent senast. Om detta är vad som "förhoppningsvis" väntar mig de kommande trettio åren..................... nog sagt.
/Lil' Limbo
.
Minns inte när jag suckat så högt och så frekvent senast. Om detta är vad som "förhoppningsvis" väntar mig de kommande trettio åren..................... nog sagt.
/Lil' Limbo
.
Subscribe to:
Posts (Atom)
