...at the pyramids

.

Tekoppen full igen. Frank Ocean. Gråa kläder bär vi, jag och himlen.
Det är ganska kallt, väldigt grått och enormt.... nära min resa.
Aldrig har jag gjort så mycket förarbete inför något. Mail, personer och situationer, möjligheter som alla är ihoplänkade i ett abstrakt virrvarr där de lösa trådarna att ta tag i för att börja nysta, samla, ordna, är så få. Alas. Khalas.
Vill beklaga mig lite mer men orden har blivit gamla redan innan jag hunnit tänka dem. Nötta. Inte för att jag sagt dem högt särskilt många gånger. Men i mitt huvud har de redan sprungit maraton. I plural.

Jag tror att det värsta som kan drabba en människa är väntan inför något evigt ovisst. På alla plan.

Men jag ser fram emot hemresan också (hem, som i bort=hem som är borta). Längtar efter lugnet i soffan hos mamma, att höra pappas omisskännliga steg i trappuppgången, de första samtalen med riktiga röster från de jag älskar. Ljusen i det ljusfattiga. Mina ljus.

Och jag längtar efter scenen. Den stunden, den obestämbara, självklara, oslagbara.
Efter eleverna som vill, som kämpar, mötena.

Längtar efter det ovissa. Det gör jag. för jag vet att det har ett slut. Just därför längtar jag.