Det går undan nu, för att det måste göra det.
Avbockningstider.
Och det är rätt trivsamt, även om det sliter i orosköttet med jämna mellanrum.
Återvände från min resa fylld av intryck som jag inte hunnit få grepp om
men möttes direkt av nya, mest otrevliga sådana,
tillsammans med en hel koffert med uppgifter som alla måste lösas på samma gång. Nu alltså.
Och ihop med de där intrycken, och känslorna jag samlat på mig...kbam bara.
- men, här är vi nu, dagens arbetspass är över, goda nyheter mottagna, festival och fotboll står på helgschemat och snart är pappa här.
Det var ingen bra idé att inte packa ner vinterkängorna,
ingen bra idé att inte ha koll just den där sekunden när vingarna växte ut från min plånbok och den flög iväg,
ingen bra idé att svälja 800mg ipren utan vätska, eller att tro att man överlever ett par veckor i Sverige utan att vara miljonär.
Men, här är jag nu, hos min fina vän, med middag, Frank Ocean, och även om det bränner lite i magstrupen fortfarande och jag återigen är utan mitt spanska residenskort, så är livet allt bra fint. Människor är vackra.
19 april. en landningsdag.
då spelar ministrarna.
för en del år sedan, en annan landningsdag, spelade de också.
på samma ställe dessutom.
det är bara jag som inte landar där denna gången.
om ett par dagar är Feria de Abril, och det ligger verkligen i luften.
på kontoret pluggar jag fakta om den.
läste just att en av de två som grundade den 1846, var en affärsman från Barcelona, med ett förnamn jag inte ens tänker nämna.
befann mig för övrigt på hans gata igår kväll.
tack.
man tänker att nån gång får det väl räcka.
men så upptäcker man att ens ask med tops fortfarande bär samma jävla ettikett.
och musiken går fortfarande rakt in i solar plexus.
- även om jag är tyst, så skriker allt det andra.
När man har tråkigt på jobbet kan man läsa sina gamla mail.
Det kan vara en upplevelse. Av många slag.
Vilka möten man har haft, och försökt ha!
Med sig själv varenda gång, men ibland utan att ha förstått det då.
Repeterar mycket.
Så även med denna;
una perlita para todos ustedes colegas de la hermandad La Locura.
Såg en dokumentär om base jumping.
Bara ett hopp, ett utfall,
Och hur det kan gå fel
Och hur rädslan är en del man måste omfamna,
Trots allt.
Minns du vad jag sa?
y los nudos,
con ellos que pasará?
me inclino hacía historias,
una confianza que desde el primer momento habia sido infinita.
esa es una pregunta, a cual solo logro poner un punto
para terminar.
que pasa si un nudo es siempre un nudo?
si entiendo más de lo que quiero,
y aún dejo que siga así.....
Sitter och studerar näringsvärden i aubergine då jag befarar att jag håller på att överdosera. Eller, jag har i alla fall en enorm lust till det. Några saker jag aldrig blir less på är alltså capresesallad, yoghurt med nötter+kanel+honung, och vitlöksstekta auberginer. Aldrig.
Sol har jag också svårt att bli less på. Och doserar ofta och gärna i omåttliga mängder. Detta säger jag nu, eftersom jag inte kommer att vara i Sevilla i sommar och därför inte behöver stå till svars inför ett annars långt sommarkvidande.
Precis, jag kommer vara annorstädes. Är det tänkt. Jag gör inte mycket annat än tänker och mailar, det har varit så ett tag nu. Men det ger resultat också. Några.
Bland annat tycker jag mig nu såpass påläst om auberginer att jag ger mig själv rätten till ett nytt, rejält inköp av denna gudagåva imorgon bitti.
Det är tur att jag skriver om såhär viktiga saker när jag väl tar mig tid.
two hours walking.
music repeatingly saving my life.
my steps
another one, after another
new goal, direction
just not back
just not back
just not back there.
back there.
mask on.
found it in my pocket on the way.
I don't hide very well,
never did.
but it will probably work for a while.
hopefully until the next walk.
step
step..
Regnet håller mig kvar.
Nej, det är musiken. Rädd att inte känna lika klart om jag stänger av. Tycker om tolkningarna. Gömma sig i något sant, tror jag att det är. Men solen är där också. Måste se det. Gå till den.