Hype

- Rebecca, hur känns det att dansa brevid henne dagligen?

Nazaret Amaya, då ca 13, nu nyss fyllda 15.
(mamma Juana ser ni i bild som den som först utropar ett "Olé!")


-Jo, man har ju sina avundsjuka stunder.

Mejor

Känns bättre nu. Mycket bättre.
Solen skiner och jag har privilegiet att leva, att vara här, dansa här och att få ligga ensam på ett tak under solen.
Det enda som fattas mig egentligen är de där senovillaskorna som aldrig blir klara.
(Och rapporter från vad som händer där hemma egentligen. Hallå era liv är ju råspännande!)

Återkommer snart med godis från Ferian. (Internetet vill inte samarbeta).


Nathi, my djerbian queen, lever du?

Puss

He sku va de då.

Kan liksom inte greppa att det snart bara är en månad kvar.

Är i dessa dagar mest bara dödstrött och önskar att att jag hade en supervisor som fixar alla nödvändigheter åt mig. Så jag får ligga i solen emellanåt, utan att tänka.

Det värsta människan uppfunnit är pengar. Fuck´em all, digo yo. Pengarna alltså. Egentligen är de det enda som får ens hjärna att mala sönder sig själv, dag ut och dag in.

En trött saludo de mi parte.

Horror del cielo

12.30

Back!

Det är regnets fel, allt är stängt, och jag har ju som sagt inte internet hemma.
Har även skrivit diverse blogginlägg som aldrig publicerats, av just samma skäl. Det är nästan monsuntider här i Sevilla. Sen i måndags har det regnat som om det var första och sista gången och Feriafirandet har hittills gått på halvfart som jag har förstått det. Men nyss sa de på nyheterna att idag är sista regndagen och att solen är på väg tillbaka. Och blötan är helt ok om vi ändå håller oss ovanför 20-gradersgränsen. Jag är ensam hemma för tillfället, har ätit hemgjord tortilla och är så nöjd med att ha hunnit med så mycket redan. Vaknade av misstag för tidigt (trodde bombona-killen skulle komma kl 8.00) och har sedan dess lagat tomatsås, marinerat bönor, handlat, lagat tortillan, ätit, druckit kaffe, tagit hand om tvätten, städat mitt rum, och klockan är bara 12.30. Igår fick jag mina nya skor, men nejnej.. de var ju inte vad jag beställt, så nu får jag vänta en vecka till. Öböttöffcörrrse.
Den största nyheten är nog att jag nu är anställd på Rayas, glasstället på Reyes Católicos. Fyra dagar i veckan från nu serverar jag hemgjorda njutheter i tarrínas och cucuruchos och försöker vara allmänt hjälpsam och trevlig. Men det är ett bra jobb, jag tycker hemskt mycket om mina kollegor och även om jag kommer vara upptagen av arbete varje lördag och söndag framöver, så är det värt det. Jag träffar skönt folk, lär mig mer spanska och inkasserar euros.
Vad har jag mer att berätta? I lördags firade vi Moisés födelsedag och vi alla slutade definitivt under rubriken ”superborrachos”. Jag gav honom en skiva med lite Beccs-musik och en ask chokladtryfflar. Moy är en sån man verkligen vill ge nåt fint, för han är så bäst, men det får bli den dagen ekonomin tillåter. Gjorde i alla fall ett fint CD-omslag, och han blev glad.

Ikväll är tanken att vi ska kolla in Ferian tillsamman, men regnet verkar säga error på det. Nederbörden resulterar också i att vi nu har hela lägenheten fylld med nytvättade, blöta kläder, eftersom det är ganska meningslöst att hänga upp dem på taket. Det här vädret gynnar ju också våra kära myggor och dessa i sin tur älskar ju mig. På min vänstra arm räknar jag nu till åtta bett. Näedu, det enda positiva med detta är att det fördröjer öken:iseringen av mitt älskade Andalusien en smula.
Flamencon går bra och jag njuter av det tunga tarantoarbetet (även om mina fötter, knän, rygg och nacke inte gör det). Som sagt, bara kärlek.

(En regnsång: April fool – Beady Belle)

Rätt ofta går jag i tankar på hemfärden, framtiden och det där. Det börjar ju närma sig. Och vad innebär min hemfärd, vad tar jag med mig? Om jag ska tillbaka, vad händer då?
Bueno, vamos a ver.

Your´s truly. Rebe.

Det finns de...

...som är smyg-ämnade till att ägna sig åt vissa saker. Jag tror att jag är semi-ämnad att arbeta med att sälja glass. Kom just från en intervju med centrala Sevillas fancy fancy-heladería och jag tror det gick rätt bra. Skulle egentligen hellre jobba i den vi här på Alameda, men tar verkligen det jag får (inom vissa ramar förstås). Så då är det bara att börja plugga in de spanska orden för våffla, strut, bägare osv. Och enligt mitt cv talar jag dessutom tyska på medel-nivå... "aber" är ett bra ord tror jag...
...som man ibland vill fråga "ehm...hur tänkte du nu?"
Som när killen som levererar gasbehållarna varje månad chillar med en cigg i mungipan, lutad över sina bombonas.
Som när man besöker en av stans mest populära uteserveringar en söndag och servitrisen trippar, nej förlåt, snubblar fram i sina f*** me pumps, magtröja och rosa syntetbrallor med butt crack-waist och midjebälte. Jag kom ju för att äta?!
Som när rektorn på dansprogrammet "Fama, a bailár!" meddelar att nån av de tävlande ska få dansa bakom Mariah Carey.
Som när ens 55-åriga ex-chef smyger över en sedelbunt med alldeles för sent utbetald lön och säger, "call me".

Har sånna ofantliga mängder bilder från senaste tiden som jag vill visa, men måste nog hitta nån sida med bra albumfunktioner som jag kan länka till, för det är bara dumt att fylla hela bloggen med sånt, så mycket intressant som jag skriver om... eh.

Men tills dess, hej från mig och K

PS, jag kommer troligtvis hem lite tidigare än väntat. Njut, eh? Puss

Borrerier, Umeå kommun och tarantos

Jag står inte ut längre, de måste flytta nu, de måste försvinna, de måste.. gå upp i nån evig jävla rök.
Kan ta mycket, allt från att ni blockar min utsikt från fönstret dygnet runt, till att ni sjunger falsksång i 90dB under min siesta, men snälla snälla jag ber,
borra inte brevid mitt sovrum klockan 8 på morgonen.
Det är återigen inte en lögn att snygga människor ofta har tendens att gå en på nerverna.

Tänk att livet aldrig upphör vara så splittrande. Börjar mer och mer inse vikten av att börja meditera.
Just nu måste jag klara upp situationer i två olika länder, angående två olika årstider,
och ändå handlar det bara om mitt egna liv.
Och vem är det mest synd om? Har man rätt att klaga på saker? Jag brukar säga ja, för vem ska man utgå från om inte sig själv, och man är ju inte mer än människa blabla. Men kom igen, världen är stor. Split split.

På lördag fyller mamma stort och jag skulle så gärna gå på hennes kalas.
Men jag ska märkligt nog på ett annat kalas då, då Moy i förskott firar sig själv samma dag.
Igår var det sista dagen på soleá por bulería-kursen med Juana. Lite sorgligt och dessutom ett märkligt avslut då hon inte ens band i ihop de två olika delarna, och plötsligt var klassen bara över.
Idag börjar dock en ny Amaya-månad med Tarantos som grund. Spännande tycker jag, för det har jag knappt smakat på förut. Men jag kommer bara gå där tre ggr i veckan, då jag vill hinna testa lite annat också, ev. teknik tis+tors med Manuela Rios eller Pilar Ortega.
Har beställt ett par nya skor med Kati, då jag aldrig kunde få till det som jag ville med Menkes. Nu blir det ett par Senovilla, och det ska man iaf tydligen kunna lita på. Men tio dagar till i mina höga, glappande, illaluktande gamla trotjänare...ja. Igår lade högra knäets ledband in ett obehagligt klagomål. Skulle inte behöva va så mycket av ett problem, men jag har så svårt att inte ge 110% när jag väl står där på golvet.
Är nu också helt på det klara med var jag fått mitt tinnitus ifrån. Men det är bara kärlek, hah!

En dag mitt i mitt.
B

(A:

Girl you are rich, even with nothing.
You didn´t suffer in vain
and the grass is greener on the other side.
More powerful than two Cleopatras
life will smile for you.

Y en vez de salír desnuda salió con vestida de razón.)