porfi..

Jo, men det blev så. Vi blev alla sjuka. Hela jobbgruppen. Jag visste det, jag kan det här med kyla.
Nu tänkte jag kräkas lite mer på livet. På med skyddsvästarna, här kommer det:

• Död åt alla som inte kan hålla sig i compás (i rytmen). DÖD
  
• Död åt alla flamencoteater-ansikten
• Död åt att få feber och hosta när man just blivit en glad människa igen
• Död åt glappande te-kulor
• Död åt mitt iskalla rum, som inte verkar fattat vilken stad det är byggt i
• Död åt Atlanten
• Död åt mitt (ex-)jobb
• Död åt svensk möbelförflyttning
• Död åt alla skor som ropar mitt namn från sina skyltfönster
• Död åt allt som hindrar mig från att dansa

Och jaaaaaaa jag vet att jag själv kan förändra nästan alla dessa faktorer, men det är inte läge nu. Min mage gör ont och det här med att ta tag i saker känns fel. Men jag processar, poco a poco. Masserar mina vrister, försöker äta och kommer aldrig, aldrig mer ställa mig bredvid rytm-döva människor på klass.