El huevo de Colombo

Sitter med fötterna på bordet. Tröjan har jag kastat av mig, kaffet är uppdrucket och jag borde verkligen verkligen gå ut och njuta av solen.
Tänker på hur dålig min spanska blir när jag hänger med folk som inte heller snackar så bra. (Jag gjorde det igår, och det var ett jättetrevligt sällskap, no offence. Men efter bara fem minuter kände jag hur min alltid lika hypersensibla ordupprepnings-mätare lyste rött). Det går fort. Tänkte på det tidigare idag också, medan jag plockade ur diskmaskinen. Tänkte att det är då fan va jag påverkas snabbt och enkelt av människor i min omgivning. Deras tal, först och främst, men sen gjorde min hjärna en koppling till det generella planet och plötsligt sa jag högt för mig själv att du är nog bara på låtsas du.
Jag menar alltså, att jag stod i köket och bara sådär lite oväntat, kändes betydelserna av ”multinationell” och ”rotlös” som en odefinierbar massa. Eller, som vad jag förut brukade kalla waldorfpedagogiken – lite som en äggula. Lite seg, ganska tråkig och väldigt upplöst i kanterna.

Igår var jag ute och sprang.
”Ditvägen” var en strålande färd. Klockan var lagom mycket, temperaturen var klockren och jag ville aldrig stanna. Passerade min vanliga vändplats och fortsatte bortåt. Bortåt bara. Hittade en park, en enorm park med en enormt konstig fontän i ena änden. Som ett stort ägg med en man i mitten. Längs sidorna av allén hade barnfamiljer dukat upp bord och jag fann mig fantiserande om mig själv sittandes där i klänning, med min man i spanska loafers och två tre ungar hängandes i klätterställningarna. Vita nedsmutsade knästrumpor och rosetter påväg att trilla av.
Satte mig på en bänk under ett träd, precis framför den märkliga dunderfontänen, för att kanske komma på lite andra, mer verklighetstrogna tankar. Det gjorde jag, speciellt då det erbjöds en äkta Ricki Lake show - latino edition, en bit bort. Två barnaskaror i åldrarna 6-13 frontade upp och det hela slutade i en härlig yo momma-fest med händer i midjor, nah-uh-pekfingrar och överdrivna back up-gapskratt.
När jag väl bestämde mig för att springa tillbaka hade det blivit ganska mörkt, och ganska kallt (se svensk översättning ”lite svalare”). Det blåste och jag fick ont i käkarna medan jag sprang. Jag får det om min hals och haka blir nerkylda... Blundade då och då medan jag sprang, vilket måste sett otroligt märkligt ut. Men det gjorde ingenting, för det gjorde hela löpningen så mycket härligare. Njöt av det enkla faktum att jag kan springa. Och trots att jag jag gäspade hela vägen på grund av brist på födointag lyckades jag pusha de sista trapporna i bara några kliv. Denna eufori räddade mig senare från blygsamhetsångesten, då jag vid hemkomsten förstod vissa av de blickar jag tilldelats under min färd. Nipples to the people.
Äh!

Så, åter till låtsasheten. (uttalas ej med hyssjnings”sshh”)
Idag – som snart är ikväll – ska jag ut igen. Först ska jag kolla klart på pixarfilmen ”Up” som jag avbröt efter första halvan igår, p.g.a. en ganska onödig utgång. (Jag har nu alltså accepterat att animerad film kan vara bra).Sen, efteråt, ska jag fortsätta i min ack så reella bana och förbereda inför morgondagens jobbsökande. Och så ska jag läsa lite Neruda tror jag. Ojalá är jag även då kvar i mitt skratta-åt-allra-minsta-rolighets-humör som jag haft sen jag vaknade.

Jag är hemskt ledsen för alla uteblivna foton från min italienresa, men det är fortfarande ett projekt jag inte orkar ta mig an.
Bjuder dock gärna på den här. Se mittencitatet: