flickering under the same sky

Då tar man sig för att skriva när man egentligen inte har mycket att säga. Igen. Känner mig lite skyldig, lite sådär "nu-måste-tystnaden-brytas"-tvungen.
Kanske är det en av de grejer som knutit en knut bakom mina revben, för jag har ont i magen och känner igen illamående-knorrandet som en omedveten stress.
Obligations som skulle kunna vara bra, om det inte vore för mitt never enough som ligger där och sticker med sina nålar. Några gånger har det stuckits hål och då har bromsarna tryckts ner ordentligt.

Nu ska jag packa ner mina vänner, los señores Senovilla, och glida iväg mellan vattenpölarna, upp mot studion.
Tummy ache be all good. Just don't go clutchin' on my creativity.



Ps. Tänk er om jag gift mig med Ari Gold, men sparat mitt eget efternamn också. Fan ingen skulle bråkat med det namnet.