Vi kunde gjort allt annars.
Allt det där man allmänt kallar vackert.
Men vad hjälper det två diggers
som aldrig visste var de skulle börja gräva.
Som heller aldrig ville sluta blunda
trots att det vackra bodde granne med vardagen,
nästsides med vartannat andetag.
Men det var bara en illusion
att våra ögon såg i kors. Vi ville längre bort,
vidare ut från våra egna nutider.
Inte för att vi visste om det (eller för den delen vet det nu)
men hjärtegropen min,
sant är det, att den som själv kan hitta vägar
också kan skriva sitt eget namn i guld.
No comments:
Post a Comment