##

.

.

Lite dunkelt här i vardagsrummet. Men ja, det är tidigt fortfarande. Det vill säga att klockan inte slagit tio än. Staden smyger. Vaknade som vanligt en minut innan larmet gick igång. Hade drömt om ett svar som kändes fel och bra på samma gång. Drog mig från att kliva ur det leende jag vaknat i, men satte långsamt ner fötterna, en och en, på stengolvet och försökte mjuka upp fotsulorna mot det. Gnugga in sig i dagen.

En promenad igenom den enda tysta ruschen denna stad kan erbjuda under tjugofyra timmar. Jag förstår inte varför folk väljer att motionera med musik i öronen den här tiden på dygnet. Trots att alla de dräktklädda barnen är på väg till skolan och att kvartersgubbarna redan fått i sig sin första shot anis, är atmosfären en annan. Ja, till och med de kånkande och frenetiskt vardagsskvallrande mammorna med sina vackra hår, höga klackar och dåliga hållning går inte igenom ljudväggen (som dock tunnas ut till ett ingenting om bara en timme). Solen är där, och lyser upp den obetydligaste lilla sidogata till en fors av guld och blöt gråsten. Jag väljer dock den stora, raka vägen som leder fram till den höga gula porten i mitt gamla barrio, där jag sedan kan svänga och följa motorvägen i en båge in mot staden, eller till vänster, ner mot floden. Idag fick bli trafikens dag, en kort promenad i zickzack mellan farthindren – invånarna och deras färdmedel och brist på spacial awareness. Tänker att jag skulle önska att språket fortfarande lät exotiskt och spännande. Att den där smått klämda tonen av andalusisk intensitet kändes härlig och nåt att vilja bli en del av. Nu är det inte så längre, jag njuter av andra melodier. Men så fungerar det ju....jag.

När jag väl är tillbaka på min gata står min granne utanför sin dörr några nummer från min, och jag blir tvungen att passera och säga hej i farten. Min vän har haft en historia med denne självutnämnde prins, som liksom bara lyser av narcissism och medvetenhet. Han har redan sett mig på långt håll och när det bara är en meter kvar innan min passage tittar han upp från sin mobil och säger ”läget?.. är ungarna dina eller?”, som om fler ord än hej vore nödvändiga. Barnen han syftar på är två småttingar som springer ikapp en bit längre bort. Jag säger ”hej” och ler, nästan, medan jag fortsätter bort mot min dörr. Once a twat, always a capullo.

Kollar mobilen och byter om till bikini. Steker ett ägg och gör mitt kaffe. Tvätten är ren nu, och ska hängas. Jag tänker igenom resten av dygnsuppgifterna. Nu är det bara dunkelt där persiennerna fortfarande är nerdragna och min hud och min blöta tvätt längtar till taket.

Sveper kaffet. Dagen:


.