Confutatis

Mozart kan verkligen få mig att gråta.
Just like that.

Lovemaking

I morse lyckades jag återigen ta mig upp tidigt (halv nio that is), men idag åstadkom jag även att ta mig till Manuel Betanzos klass och ja... fan. Nu vet jag hur den här beslutsångesten alla pratar om känns... Men jag ska prova på Juana på fredag innan jag bestämmer mig. Vi snackar ändå ca 2000 spänn på en månad.

Morning morning

Igår var vi alltså på en flamencoföreställning, men stället som jag kallade tablao.. det var ju helt fel.
Vi satt i en fantastisk kyrkobyggnad, Monasterio de la Cartuja, i just Cartujaområdet (som för övrigt är en helt surrealistisk plats. Mer om det en annan gång). Fantastiskt! Grym dansare, jättefin gitarrist och bra musiker. Och underbar scen. Alla stod upp och applåderade och bailaoran Yasaray, var en millimeter från att brista i gråt av alla känslor. Och allt detta vackra fick uppleva utan att behöva betala ett öre.

Yasaray o co

Efter Betanzoklassen idag gick jag till plaza Alameda där jag mötte upp Laura. Och där satt vi i med vår frukost, timme efter timme, making love to the sun. Qué alegría. Efter några timmar av relationsprat slöt Pablo upp med lite Nestea, och fasen va jag tycker om dom båda.


Mötte sen upp Åsa vid torsdagsgatumarknaden på C/Feria (parallell med vår gata) för att hjälpa henne bära hem det nya fyndet, en stor, grön vattenpipa. Själv råkade jag få syn på ett par röda skinnloafers som jag nu går runt med hemma på det annars iskalla stengolvet. 1 euro. Yes.
(Märker hur jag avslutar alla stycken med pengasnack. Skärpning! My bad).




Nu ska jag koka lite pasta och gå upp på taket to do some more looovemaking.
Kanske till och med påbörjar min inflyttning ikväll.

Tschüss!

G´day

Jag gick ju givetvis helt fel imorse när jag skulle till Betanzos klass i Triana. Hamnade vid helt fel bro och gav upp.
Istället hittade jag ett härligt litet café där jag åt frukost och tittade på den finfina utsiken. Byggarbetsplatser är underskattade...
13.30 valde jag att gå upp till Santa Cruz för att kolla på en av Juana Amayas klasser, man måste ju skaffa sig lite koll. Jag tyckte om henne direkt. Fantastiskt självklar dansare, men också så trevlig! Kvinnan är ättling till den legendariska Carmen Amaya (kanske den största genom tiderna), och jag måste erkänna att jag blev nervös av bara vetskapen. Men hon kom ut till mig i pauserna för att prata lite, frågade om jag va här för att titta, om jag ville börja ta klasser här, hur länge jag har dansat... Genomtrevlig. Hon föreslog att jag ska komma dit på fredag för att prova en klass med ny koreografi. And oh yes, I sure will!

För övrigt har Pablo lärt mig det skönaste uttrycket; "Aquí hay tomate!" (typ "vilket spektakel!")

Nu ska jag hoppa in i duschen för ikväll ska vi till en flamencotablao å mysa.



Grattis prins Felipe, 40 år!
Hurray and out.

Chop!

Ikväll har jag träffat Almu, min blivande sambo och spikat att jag ska flytta in den 1:a feb. Sen tog jag spontant en klass i orientalisk dans (fasen va jag behöver sånt) för att sedan gå hem å skypa med pappa en stund.
Nu ska jag avsluta min middag och ta mig ut på ett glas gott med Åsa.
Imorn; kolla på tidig klass hos Manuel Betanzo.

errå

Igång

Gårdagen var för övrigt en fantastisk dag. När jag stod inne i kiosken för mobilpengapåfyllnad med mamma i ena örat och Lilia brevid mig, fick jag plötsligt ett nytt inkommande samtal från ett spanskt nummer. Jag sa knappt hejdå till mamma innan jag snabbt kopplade över till andra linjen. Room rental.es?!
Och jag fick rätt. Almu, som bor med Moi i en jättemysig lägenhet på C/ Correduría, 100 meter från kollektivbostaden jag levt i sen jag kom, ville att jag skulle bo med dom. Fantastiskt! Den finaste lägenheten av alla de jag kollat in och som jag gett upp hoppet om då dom lovat att ringa mellan fredag och söndag.
Men mañana mañana är det som gäller här och nu; look at me, my life is R&B.

Ikväll ska jag träffa henne för att ännu en gång gå igenom vad som gäller med kostnader osv. Spanska är ett rappt språk, i Andalusien snackar dom extra fort och den här tjejen Almu... puh!
Ska ta Åsa med mig, haha..
Annars börjar språket komma krypande och det känns goddamn great. Sakta men säkert, men det är lite av mitt motto i livet nu, så det är nemas.

.....så berättade Emelié att hon stött ihop med allas vår Gael García Bernal på nån filmfestival. Kramats hade dom också... och mer tänker jag inte säga om den saken.

Yo!

Fusket:

Staden är ett vackert mysterium. Var man än går kommer man förr eller senare fram till en kyrka, ett kapell eller dyl. Den ena vackrare och mer häpnadsväckande än den andra och oftast med ett tillhörande torg. Men jag kämpar med mitt lokalsinne som jag hittills haft ganska gott förtroende för. Det är som att någon kastar om alla gator så att man tillslut börjar tro att det finns en tanke med att man aldrig ska hitta fram dit man en gång var på väg. Trösten blir att det överallt hänger stora apelsinklasar från träden och att det mesta man ser faktiskt är en fröjd för ögat.

Sedan har vi ju Flamencon, vilken jag än så länge inte satt igång med. Men jag gör min hemläxa i form av research medan jag under tiden söker ett fast boende. Har kollat in två olika skolor och det pirrar i kroppen av sug efter att få börja träna. Dessutom har jag letat upp/stött på olika tablaos dit man kan gå kvällstid för att titta på och uppleva lite av det goda livet.

Maten är god och ganska billig. Än så länge njuter jag av det mesta, men jag måste hitta en bra affär med någorlunda sortering, där köttet inte är tänkt att hålla fram till maj 2008...
Dock finns det mycket nytt att upptäcka, även om det mesta består av minst femtio procent socker.

Något annat jag lagt märket till är Barnen som på helgerna ikläds 50-talsoutfits; knästrumpor, finskor, rosetter, duffelkappor, och givetvis välkammade frisyrer. Kanske är det inte lika vanligt förekommande i Alameda där vi bor, då de flesta är lite av hippies, men kommer man bara en bit in i el Centro eller Santa Cruz, ser man dem överallt. Helst går de då i klungor tillsammans med sina lika finklädda föräldrar. Jag skulle likna dem vid de familjer det svenska kungaparet umgås med. Classy värre alltså.

TV-fenomenet är en klass för sig. För det mesta rätt irriterande faktiskt. Kommersiellt, neonfärgat, korkat, överstimulerande och givetvis, alltid dubbat. Trodde aldrig jag skulle säga det, men tack gud för Sveriges reklamfria zon, SVT. (Nu blir pappa glad).

There you go.

En uppdatering av ett stundtals helt fantastiskt liv.

More to come.

Legendariskt!

Jag är här nu alltså. I Sevilla, och i blogglivet. Jag är förvånad, verkligen. Mer över mitt bloggande än att jag landat i flamencostaden no 1. Blogg är nåt jag aldrig nåt jag kommer införskaffa, jo tjena, detsamma har jag sagt om så mycket annat. Och man är ju inte mer än människa, haha.

Mitt huvudskäl att ens skriva på denna sida är alltså att jag flyttat till en ny stad i ett nytt land och med huvudet före in i en ny värld. Men egentligen har jag börjat lite väl sent då redan en vecka passerat och de flesta stora "första intrycken" är nåt jag redan fått.
Därför ska jag inleda mitt bloggande med ett stort regelbrott; jag ska kasta in en bit text från en annan site jag varit medlem i sen länge.
Några betraktelser bara. Rena petitesser.
Sen lovar jag att göra rätt, följa strömmen och försöka vara så en så konsekvent skribent jag bara kan!

Un beso. Rebecca