Toccata and Fugue in D minor

Onsdag den 20:e januari.
Två år i Sevilla.

Lyssnar på Bach och dricker kaffe med soyamjölk. Kanske är detta min nya stil?
Jag valde att kliva upp när min kropp ville idag. Det blev sent.... Men jag mår bra, och det är ju det viktigaste, right? Funderar på och processar det här med att gå och lägga sig tidigare på nätterna. För att göra mamma glad, men om sanningen ska fram så skulle det vara en godhjärtad aktion även riktad mot mig själv. För hon har ju rätt. Det skulle förändra... jamen, allt!

Igår drack jag upp Pacos mjölk, så nu sitter jag hungrig och väntar på att han ska komma hem så jag kan laga lunch till oss (förstår ni logiken?).
Paco måste vara allas vår definition på snällhet. Det tar liksom aldrig stopp, men blir heller aldrig för mycket. Därför har Paco också en flaska italiensk go-sprit väntandes på honom lite senare.

Igår flög hon iväg, T-son. Fast jag har inte förstått det än. Ser framför mig flertalet infall att ringa på hennes porttelefon, planera middagar, eller slå en en-signalare efter klockan 18. Infall att dela vardag.
Men jag är lycklig för hennes skull, massa glad, och längtar efter att få se bilderna på hennes underbara jag tillsammans med hennes underbare man i deras underbara hus vid den peruanska stranden. Och på de andra människorna som ska få lära känna henne nu.
-Du ska ha det bästa! Och så har vi lite sommar att snacka om.

Och jag är för tillfället väldigt duktig på att göra saker. Dansa till exempel, och att ta mina vitaminer. Och jag tänker ganska mycket mer på mig själv (detta är alltså en bra sak).

Nej, nu blir kaffet kallt.