"det är han som är han"

kj

Läste igenom gamla mail, från förra hösten.
"...att skydda sig mot eventuellt tråkiga slut vore ju som att hoppa fallskärm från fyra meter... jävla ovärt helt enkelt".
Idag vet jag inte om jag skulle ha omformulerat mig. Jag önskar jag kunde ge er ett rakt nej, men det jag läste idag fick mig verkligen att överväga det.
(undrar om detta var ditt ultimata slag i ansiktet?)

Så minns jag bänken, eller sneglar på armbandet, och på samma sätt som jag fylls av ett a tomar por culo interno,
kan jag inte annat än att åt minstone respektera den jag var.