Twista Overnight

Lyckoformel

Först ska jag skriva lite koncist om att livet är galet. Och att jag snart ska bli tant till en ny liten pärla.

Dessa rader måste få stå för sig, för att inte fläckas ner av kommande inläggs eventuella bitterhet eller dimmiga fiestillas.

Lucifer

Hålet jag snackade om blev bara större. Och jag som är utan balansmedel har nu fallit ner.
Skulle kunna lyssna på Sarabandekonserten i en vecka i sträck utan att lyfta mig från sängen. Och till infiernot med er som nekade mig replokal. Det enda jag kände ren glädje inför nu. Till avgrundsdjupet saja! (Oye, jag kan fan möta er halvvägs till och med).

Hörs igen när livet finns på riktigt. Pisspisspiss.


(Me quedo aqui. Que soy tonta y la vida me ha dado un guantazo que no vea. Tapronto, si dios quiere)

Björnjakt i grå skog/ Det ska bara säga "skål!"

Var hälsad då.
Ja här är jag. Uhm..he...jo. Och jo, det är som förr, som alltid, fast lite lite tråkigare. Men så vill jag inte så mycket med det hela heller. Vill mest dricka te. Och eftersom ett av mina stora nöjen i livet - att sitta på café och titta på människor - tagits ifrån mig, då alla som passerar tycks mig okända och lite intetsägande nu för tiden (jag vet, det är mitt folks tid som är över bara), så blir det mer hemmavarande än någonsin tidigare.
Men jag ska inte låta så jävla depressiv. Det finns bra skit. Jävla bra skitar omkring mig. Och idag har varit en av de finare dagarna faktiskt. Nej fuck you Reb, ingen rättighet till misärkänslor beviljad.

Mitt enda reala bekymmer är mitt djupa, oändliga lucifershål i plånboken. Jag har som en liten elak tomte i bakre delen av min hjärna som säger att det kommer lösa sig... som tror att hålet kan läka av sig själv och att det inte behöver sys igen. Fast det egentligen kräver både fisketråd och häftapparat för att saken ska sluta väl. Snart vill jag sätta mig själv i skiten på riktigt för att mitt beteendemönster ska bli annorlunda. För jag vet ju att det är jag. Mis fallos. Culpa mea.
Jaha, så deppade man igen. Vad är det här, klagomuren-ut-och-kut?
Jag måste bli actionhjälte nu.

På måndag ska jag repa, på tisdag är det julafton. De är också bra saker.
Och du nene, ta inte åt dig av det jag skrev. det var ägnat till mig själv, och inte tänkt att ge dig fler tillfällen to zip the free-rider air.

Here is our should-be-reality-show. Listen to this and enjoy the thought of it

Lopolou

Eso es lo que hay
Lo que queda
y que significa "las cosas como son".
Y de verdad, no hace falta que se cambie.
Solo hay que encontrar el truco, para comer la galleta
y guardarla, a la vez.

Vale hija?

Jaha, här sitter man då, med blodröda naglar och ett ansikte som beter sig som det brukar bete sig när jag är bakfull. Dvs. att munnen drar ihop sig och jag får "sockerdricka" runt ögonen... No se q me pasa... Kaffet? Boredom? Kiwiöverdos?
Amel har dunkats ut genom högtalarna sedan jag, hunda-blöt och med grava fotsmärtor, stapplade över hemmets tröskel vid tretiden. Och har ni hört på maken, hon har varit uppe sedan åtta i morse! Jo, för vi hade klass idag. Härlig lördagsklass klockan 10.15. Men usch, det var en dålig ironisering, för coño va härlig den var! And just like my Ling, I slaughtered that thing!
Blev dock lite otippat förbannad i slutet av andra klassen, för att den allmänt dryga jänkaren tagit min plats på bästa golv-spot:en, och för att hon vägrade hålla takten. Det finns inget som kan irritera så mycket som kollektiv bestraffning, vilket i detta fall handlade om att göra om samma zapateado en miljard gånger, för att folk som inte borde syssla med flamenco fått för sig att besöka exakthetens drottning Juana Amaya. Ilskan?! GUD. Det kan också ha berott något på att jag började bli hungrig igen. Jag äter för tillfället upp min kylskåpsegendom innan hemresan. Men nu är det lika tomt som om mitt plan skulle lyfta imorn bitti. Eko..oh..oh..
Jag har i ca en vecka grubblat på hur jag ska göra för att limitera mitt bagage till 20 kg. Speciellt med julklapparna jag inhandlat. Jag får plocka med mina favoritsaker helt enkelt. Svart polo, svart kofta, svarta byxor, svart mössa, puta-platforms och mina nya stövlar. Sen svängde jag in på kvarterschinon på vägen hem och inhandlade små plastflaskor att använda som reseförpackningar. Man får inte va slö, för då blir man dö.
Kylan fortsätter slita oss sevillabor i stycken. Det är då man värmer sig med tanken på Ikeas stundande luciamiddag, zips från Sangre de toro och Lauras nya och nu stående invitationsreplik; -Do you want the number to my cunt? (urspr. en följdfråga till en pengadeal oss emellan. Ni förstår säkerligen vad jag egentligen var ute efter).

Ja, så jag väntar in min vittvätt och ett uppehåll av mina läppars förunderliga kontraktioner, så jag kan get myself together och kanske gå ut en stund. Sista andalusiska lördagen på ett tag ändå.
En hälsning till alla mina kakor overseas (där nu även Thea ingår. Hon lämnade mig för Peru. Tillfälligt, men jeeezz, hur tänkte hon??).

Tack gud för mamma, pappa, choklad, blodrött nagellack, Juana och diskmaskinen.
I´m out.

Fabulux ma

Kallt nu, fuktig jävla kyla. Man går hemåt snabbare än vanligt och tycker inte man kunde straffats värre.
Men sen passerar man alla de där med pappersmuggarna.
De med blickarna i marken och händerna knäppta.
Och man inser utan större ansträngning vilka som har flest timmar kvar i skiten. Och man skäms. Mest skäms man när man noggrant stänger igen porten till huset, hemmet.
Som om man var rädd att nån skulle göra anspråk på paradiset innanför.

Man börjar preparera sin middag, plockar fram tomater och bröd, olja och salt.
Skivar och dukar, lägger märket till hur händerna blivit varma igen.
Upptäcker att tomaterna inte vill räcka till, men sucken man vill kasta ut avbryts av mannen på radion som talar om världskatastrofen som nu brutit ut.
Beyoncé har blivit fotad med hår under armarna, och nu finns bilderna med omröstningsmöjligheter upplagda på hemsidan.
Sucken man tänkt utdela blir riktad inåt,
för släktet man tillhör
och för att man har det så brutalt bra, även med en saknad tomat.

För man dricker sitt rena vatten ur glas
och man har så många tillflyktsorter dit fukten inte når.

Esäkert

Hon bor väldigt långt borta nu.
Det är sånt hon gör. Sånt och andra saker som inte är relativt fantastiska, utan endast underbara.
Och det är vi som bor långt borta,
och det finns alltid saker man aldrig glömmer.

Jag vet att ni vill veta....

Söndagsjippon.
Dricka kaffe, mycket kaffe.
Städa mitt rum som jag (ju för fan) städade igår.
Duscha/tvaga sig.
Skratta åt gårdagens dissar över msn och undra över hur mycket sanning som ligger i dom.
Inte skratta åt hur länge konversationen höll på.
Lyssna om och om och om igen på en och samma låt.
Sätta deadline på dagens tunga samtal.
Tänka på min och Tj´s Arlanda-session.
Fylla på mobilen och återinföra sig själv i livet.
Grubbla över nattens drömmar om kärnvapenexplotioner.
Läsa några rader till ur Profeten.
Vara en okej människa.
Somna i tid (!)


Man måste fokusera på rätt saker. Mina rätta saker är:


Men definitivt inte:
Yknahmsayn?

Soppa på.. mitt face

Soo.... no Gran Granny Granada. This time.

Finns bara en sak jag vill göra istället. Vill som Lo, ta min bästa reaggetonskiva, sätta mig i en bil å bara köööra. Cruisa bara. Fredag till lördag, lördag till söndag.
Och de fina gamla minnena i Robbie Williams party mode var lyckligtvis raderade när en tjej idag gick igenom sin snubbes hårddisk. The life as a free-rider ain't always priceless.

Har fått igång min web cam och tycker det är fantastiskt pirrigt. Har skickat massa jobbiga inbjudningar till nästan alla i min msn/skype-lista och låtsats att jag bara vill testa den. För att visa upp mig. Är ju så galet tung jag.

Det är mycket minnas just nu också.
Fredros Dat be dem och mitt intro till the world of oh mama-lips.
Missys Lose control och allt förbands-derrande på Idun.
Disturbia och Forever, båda ord (låtar) jag direktkopplar till Götets principessa och mitt framtida liv.
Men ingen hade tid med nostalgi, det blev ingen energi över nej...

Beautifully human

Om jag bodde i Norge skulle jag behöva döpa om alla. Det är inte alls deras fel att dom givits namnen Harald, Svein, Kjersti och Bente-Maj.. men det skulle bara inte funka för mig liksom.
Fast sen skulle jag ju få låtsas att allt de sa var på skämt också, för att stå ut. Jag är hemskt ledsen, men he gå ba int!

Man ska lyssna på henne, Amel Larrieux, för hon är bra.
Sen kan man följa upp detta med;

Floerty - Say yes
Jill Scott - I' m not afraid
Musiq Soulchild - Half crazy
Bilal - For you
och
Raphael Saadiq - Still Ray


Måste även avsluta med en dialog jag fick ta del av en dag, och som jag fortfarande inte slutat skratta åt.
(scenario; två tjocka gubbar med varin respektive passerar varandra, fast på varsin sida av vägen)

- Pacoo, hace frio en tu pueblooo! ( "Pacoo, det är kallt i din byyyy!")
- Digoo! ( "I´m telling youuu!")

Slut

Like glue

Är inte detta den märkligaste, mest förvirrande kombinationen? Man vet ju inte om man ska marchera eller do the willy bounce.

KLICKA

S

Invigning av December:

1. Regn - jag hoppar (observera; kliver) över en vattenpöl, halkar med den nedsatta foten, gör ett "gympa-utfall" och skyndar vidare för att gömma mig för monsunen under juntans tak.
Resultat: Inte en J-Lo-rumpa som man kunde önskat sig, utan ett blåsvart högerknä och ett vänsterlår med alla sina muskler sträckta.
2. Fest - Välkommen till Guadianas studio 54. Har aldrig varit på en så sjukt genomplanerad hemmafest. Blir svårt att toppa. Finner mig själv tala (se; babbla) i timmar med folk. Ja alltså på detta märkliga språk... och ännu märkligare dialekt. (obs obs bara!). Fortsätter därefter promenerandes i regnet upp till Buddah uppe vid Pradon. Kommer fram till.... Bandalai, och får ta taxi till Buddah som ju ligger...på andra sidan centrum. Anländer 04.30. Buddah stänger.
Möter upp Nadde vid puente de Triana, och vi behöver inte se varandra särskilt djupt i ögonen för att inse att vi båda bara vill cagamos en la fiesta.
Resultat: En pizzasöndag med draculafilm och re-coping på onsdag, yah man.
3. Måndag - Är kvar i Los Remedios till 12.00 och tar mig (observera; åker buss, haltar) sedan till klassen, eftersom jag nu planerat att under min sista tid före jul ta den första klassen också. Men jag inser relativt snabbt att kan man inte gå normalt i en trappa, ska man nog inte heller ge sig på Juanas zapateados. Fredagen kickar in.
Resultat: Gör palmas och fryser ihjäl i 2,5 timmar. (Och att jag från och med imorgon tar på mig capen med stort S på och biter ihop). Smärta: Din mamma.

Nu ska jag ikläda mig en åttonde tröja och laga mig Fatis äggröra med tomat och curry. Jag tror att det är emot lagen att behöva frysa som man gör i de sevillanska hemmen. Tur att man har den där capen, tur.