Var hälsad då.
Ja här är jag. Uhm..he...jo. Och jo, det är som förr, som alltid, fast lite lite tråkigare. Men så vill jag inte så mycket med det hela heller. Vill mest dricka te. Och eftersom ett av mina stora nöjen i livet - att sitta på café och titta på människor - tagits ifrån mig, då alla som passerar tycks mig okända och lite intetsägande nu för tiden (jag vet, det är mitt folks tid som är över bara), så blir det mer hemmavarande än någonsin tidigare.
Men jag ska inte låta så jävla depressiv. Det finns bra skit. Jävla bra skitar omkring mig. Och idag har varit en av de finare dagarna faktiskt. Nej fuck you Reb, ingen rättighet till misärkänslor beviljad.
Mitt enda reala bekymmer är mitt djupa, oändliga lucifershål i plånboken. Jag har som en liten elak tomte i bakre delen av min hjärna som säger att det kommer lösa sig... som tror att hålet kan läka av sig själv och att det inte behöver sys igen. Fast det egentligen kräver både fisketråd och häftapparat för att saken ska sluta väl. Snart vill jag sätta mig själv i skiten på riktigt för att mitt beteendemönster ska bli annorlunda. För jag vet ju att det är jag. Mis fallos. Culpa mea.
Jaha, så deppade man igen. Vad är det här, klagomuren-ut-och-kut?
Jag måste bli actionhjälte nu.
På måndag ska jag repa, på tisdag är det julafton. De är också bra saker.
Och du nene, ta inte åt dig av det jag skrev. det var ägnat till mig själv, och inte tänkt att ge dig fler tillfällen to zip the free-rider air.
No comments:
Post a Comment