Kallt nu, fuktig jävla kyla. Man går hemåt snabbare än vanligt och tycker inte man kunde straffats värre.
Men sen passerar man alla de där med pappersmuggarna.
De med blickarna i marken och händerna knäppta.
Och man inser utan större ansträngning vilka som har flest timmar kvar i skiten. Och man skäms. Mest skäms man när man noggrant stänger igen porten till huset, hemmet.
Som om man var rädd att nån skulle göra anspråk på paradiset innanför.
Man börjar preparera sin middag, plockar fram tomater och bröd, olja och salt.
Skivar och dukar, lägger märket till hur händerna blivit varma igen.
Upptäcker att tomaterna inte vill räcka till, men sucken man vill kasta ut avbryts av mannen på radion som talar om världskatastrofen som nu brutit ut.
Beyoncé har blivit fotad med hår under armarna, och nu finns bilderna med omröstningsmöjligheter upplagda på hemsidan.
Sucken man tänkt utdela blir riktad inåt,
för släktet man tillhör
och för att man har det så brutalt bra, även med en saknad tomat.
För man dricker sitt rena vatten ur glas
och man har så många tillflyktsorter dit fukten inte når.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
rätt tänk, tycker jag. Nyttig distans o ändå nära. Beyoncé-syndromet kan man inte bara vifta bort, det dränker oss om vi inte är vakna
Post a Comment