Rush hour central

Det finns inte hur fin denna dagen varit. Och hur pånyttfödd jag känner mig från gårdagens minst sagt depressiva slut.
Har dansat tills hjärtat var på väg att bulta sig rakt ut ur bröstkorgen. Och jag gjorde det förbannat bra dessutom. Är så massivt stuffad med glädje från alla håll. Morgonens samtal med mamma, pappa och Laura var som att dricka vatten ur la Lourdes. Och jag har kunnat tänka klart. Och jag har kunnat uttrycka mig. Och jag har kunnat se mig själv lite klarare. Haft lite inre samtal som det heter.
Men en ska veta att det inte är lätt att vara öppen när man redan känner sig som en sinnesförvirrad jesus på korset.
Och de här hålen. Man kan fylla dom, man kan det. Men man ska inte stressa. Glömmandet och förbiseendet kommer aldrig bli min melodi, men att inte skynda i slutsatserna kan fortfarande arbetas på. Och erfarenheterna får vi alla, men det gäller att se hur man använder dem, just för att man inte ska lägga krokben för sig själv.
"Dont run. Stay here. Look yourself into the eye." sa hon.
Och jag är en sentimental romantiker, och det är okej. Och jag får ta tid på mig. Bara tillåtelsen kommer från mig själv. Brilla el sol, como brilla tu mirada cuando lo veas.


(Ps. Fan va mitt liv är som att hoppa mellan I heard you want to be cunty med Jay Karan och Debussy´s Claire de lune. What a life interpreter, mr. iTunes.)